Det jag har upplevt under den 1,5 vecka som gått är något som jag aldrig, aldrig någonsin vill uppleva igen. Att en liten jävla tablett kan göra så mycket förödelse. 

Jag var medveten om att det skulle bli tufft i början med medicinen och att den skulle göra allt värre till en början innan det vänder. 

Men att det skulle bli såhär hade jag aldrig någonsin räknat med. 

 

Som, förhoppningsvis, många vet så är jag en glad, sprallig och positiv person. Det är inte mycket som kan bita på mig. Men när denna personen helt plötsligt försvinner.. Det kändes som om jag hade försvunnit, bara sådär i en handvändning. 

Tre dagar efter jag börjat ta medicinen började jag känna av det här, på fredagen efter jobbet gick jag som vanligt till gymmet. Men kände liksom hur motivationen tröt, mungiporna började hänga ner på mig. Hela helgen gick åt till att fightas, huvudet mot kroppen. Jag vill göra det, jag vill inte vara ensam, men jag orkar inte träffa nån, jag vill träna, men jag orkar inte, jag måste gå och handla, men jag orkar inte, jag måste gå ut och få lite luft, men jag orkar inte. Samtidigt som det var panik av att bara sitta hemma ensam och inte göra ett skit.

 

Jag gick till jobbet som vanligt på måndagen, jag grät på morgonen när jag gick upp, jag ville inte. Men jag gjorde det. 

Jag åkte till Solvalla på kvällen precis som vanligt, var lite orolig över att åka tåg dit då för det var första gången jag skulle åka nåt sen jag började med medicinen. Men det gick bra, inga illamående-attacker kom. Skönt. 

Jag red, och jag red för första gången ett långt lopp och stod hela vägen utan problem. Vilken vinst ! Men, jag kände varken nån glädje eller adrenalinet som brukar rusa efter en sån personlig vinst. Vad är det som händer?Jag älskar ju det här !

Jag kom hem, pratade med mamma i telefon, jag grät och jag var arg. Jag kastade min väska i golvet när jag kom hem och skrek att jag orkar inte, jag orkar inte gå till jobbet imorgon, jag VILL INTE. 

 

Jag ringde på morgonen och sjukade mig. Jag sa att jag mår dåligt, men jag vet inte varför, mer än att det är medicinen. Jag låg isolerad inne nästan hela dagen, jag orkade ta mig ut på eftermiddagen och gick ut till ridskolan en runda. Få lite luft, andas lite häst. 

 

Onsdag morgon vaknade jag av väckningen, samma panik kom igen och jag grät..Jag gick fram och tillbaka här hemma och panikade över vad jag skulle göra. Jag orkar inte, jag vill inte. Tänk er synen av ett skrikande barn som inte får vad den vill, ligger på golvet, sprattlar, skriker och gråter. Den, den känslan. JAG VILL INTE.. Satt inne i badrummet sen och hade panik, jag avslutar detta, här och nu. Jag behöver bara ta och stoppa i mig lite piller, nånting måste jag göra, för jag orkar inte mer, det här går inte, jag kan inte må såhär och ha såhär ont i mitt bröst och hjärta..

 

Skickade till min kollega vid kvart i sju och frågade om vi kunde byta schema, så jag iaf kunde gå till jobbet, men stå i köket ensam istället för att vara i barngrupp hela dagen. Det gick bra.

När jag gick till jobbet skickade jag till mamma, jag orkar inte mer nu, jag vill inte mer.  

Hela dagen var tung, jag var down som fan, grät, grät lite till, åt inget. Mamma ringde och sa att hon hade bokat flyg upp dagen efter. 

Jag försökte intala mig själv att hålla ut, hjälp är påväg. För från vårdcentralen fick jag då bara ett spydigt otrevligt svar.

Jag hade ringt dem på morgonen, och sa hur jag kände med allt. Att jag inte orkar. 

För det första fick jag en spydig fråga "varför det??" när jag sa att jag inte hade börjat med medicinen direkt när jag fått den. 

Ja nej för det passade inte in i mitt liv just då. 

För det andra, så fick jag ännu ett otrevligt otåligt svar att jag får minsann härda ut och jag kan absolut inte börja mixtra med att ändra nåt osv osv. 

Tack för det, tack.. Mitt liv känns hopplöst och ni säger till mig att härda ut?

 

På jobbet den dagen pratade jag med chef och rektor, totalt söndergråten. Jag bestämde att jag kommer vara hemma resten av veckan. Mamma kommer till räddning imorgon, det var det enda jag intalade mig. 

Jag satt isolerad hemma igen, fram till torsdagskvällen när jag gick iväg och hade min ridlektion. Jag var osäker på om jag skulle orka ens det, men jag gick dit, och det kändes rätt bra och lättsamt. Mamma var framme precis när jag kom hem efter stallet, äntligen. 

På ett sätt kunde jag slappna av, för skulle det hända nåt nu, så var jag inte ensam. 

 

 

 

Dagarna fortsatte ändå att vara en kamp i kroppen. Att gå och handla var liksom en riktig "barnkamp". Måste handla, Neeeeej jag vill inte, eller jo jag vill men jag oooorkar iiiinteee. 

Jag hade svårt att andas ordentligt eftersom trycket i bröstet var så påtagligt, hjärtat gjorde verkligen ont. 

Jag funderade om och om igen om det verkligen skulle vara såhär. Mitt tal har t.o.m varit helt borta. Har bara kunnat muttra fram ett ja eller nej, eller muttra nån mening.

 

Lördagen och söndagen spenderades sen hos mammas kompis, långt långt ut vid skog och sjö. Rofyllt och skönt att komma hemifrån lägenheten. Det började lätta i bröst och hjärta.

 

 

 

 

 

Måndag morgon hade jag tid hos psykologen. Tanken var att jag sen skulle gå till jobbet. 

Men jag brast, som jag trodde. Jag vill ha mitt gamla liv tillbaka, jag kan leva med det där illamåendet bara jag slipper det här. Jag blev sjukskriven några dagar till. 

 

Idag, onsdag, är första dagen som det känns lätt. Det känns lätt att prata, jag börjar tänka positivt om dagarna. Jag hoppas verkligen det har vänt nu. Imorgon ska jag försöka ta mig tillbaka till jobbet. Idag ska jag gå bort till gymmet för första gången på över 1,5 vecka. 

 

 

Känslan, den här svackan, är något jag aldrig aldrig vill uppleva igen. Att önska att få somna in, att allt känns hopplöst och värdelöst. Att inte kunna gå till jobbet, att inte kunna träna, att inte ens kunna ta sig utanför dörren. Detta är det värsta jag varit med om. Det är Inte jag och har Aldrig varit jag. Jag har varit riktigt rädd för mig själv. 

Några förstår, några förstår inte. Det är ok. Jag ser inte sjuk ut. Ja, förutom veckan som gått, med hängande mungipor, blek och jävligt.

Jag är iaf glad att jag lärt mig tänka på Mig. Vad som är bäst för Mig. Det är nog samtidigt det som hållt huvudet uppe fast än det känts hopplöst. 

Nu är dosen ökad, och jag hoppas innerligt att det börjar verka där det ska verka nu. 

Det är nu en vecka sen jag började med min medicin. Och jag mår skit. Men inte på det sättet jag trodde eller väntade mig. 

Jag är nere, har inte lust med nånting, vill inte prata med någon, tänker sjukt läskiga tankar, drömmer konstigt, gråter, stirrar in i väggen, gråter igen, känner ingenting, känner en massor... Och noll matlust. Gaah, så jävla frustrerad. Pga det där, som inte alls är jag, så kommer panikkänslor för det. Äckliga självskade-tankar och gud vet allt. Det här är Inte jag! Ensamheten får jag panik av samtidigt för att jag är rädd. Rädd för paniken, rädd för mina tankar. Samtidigt som jag vill vara ensam.

Jag är värdelös, allt känns skit, det kommer bli skit.. Allt sånt där, fan, fan, jag är inte den där personen!! 

 

Måtte detta vara en kort övergång innan det blir bättre! 

Ja, jag tjatar om den där jäkla sjukdomen och illamåendet. Men vad är egentligen problemet?

 

Jag mår illa, so what? Nä.. Inte riktigt så enkelt. Vad är det som händer då? Och när?

 

Jag kan väl i dagsläget mest säga såhär, offentliga miljöer, nya människor, trängda situationer. That´s the problem. Det är mina stora farhågor. Och jag skulle inte säga att det begränsar mig helt idag som det gjorde förr. Men saker som jag absolut undviker än idag är bio och restaurang. Bio har jag varit på två gånger de senaste 5 åren tror jag. Restaurangbesök har det ju blivit desto mer, då det blivit lite lättare för mig och jag har lärt mig hur jag ska göra. Men bio är det stora big no. Film, gärna, men hemma, tack. 

 

Nya människor. Också väldigt jobbigt. Nya bekanta/vänner går ok, men att träffa "någon" är oftast skitjobbigt. Tänk om jag skulle börja må illa och bli kräkig, eller faktiskt kräka första gången eller de första gångerna man träffar nån. Får panik i kroppen bara av att tänka tanken. 

Jag är ändå liksom sjukt lättsam och ja, enkel.. Det är ju inte det första jag säger till någon som man fattat intresse för. 

" ja förresten jag har en kronisk sjukdom, fobi med panikångest som bonus som gör jag mår illa och är livrädd för att kräkas in public, frågor på det? Nä, tänkte väl det, då äre väl goodbye igen da, herrååå" 

Istället för att strunta i att säga det, så säger jag det ändå rätt tidigt för det är en viktig grej.  En del av mitt liv som tyvärr alltid kommer finnas där, mer eller mindre.   

Så, att träffa någon och vara helt avslappnad ifrån vad min hjärna utsätter mig för tar tid. Just nu vet jag inte hur lång tid, jag har varit själv i snart två år. Att sova hos någon är skitjobbigt, innan man är bekväm med att "bli sjuk". Jag sover inte, jag somnar till, vaknar till, mår illa, får panik över att jag kommer bli kräksjuk där. Vad ska han säga och tycka?? 

 

Ja men, vad händer då? Det behövs inte mycket. Det räcker att jag känner minsta lilla yrsel, ögonen i "fel läge" eller minsta lilla känn i magen.. 

Då kommer ett svagt illamående, jag försöker tänka bort det, men börjar se olika scenarion spelas upp i huvudet om vad som kan hända, paniken börjar krypa på, vilket steppar upp illamåendet ännu mer, som pepprar på paniken, som gör illamåendet ännu värre. Jag blir varm, svetten börjar lacka, samtidigt som jag känner mig kall om ryggen fast den känns skållhet på samma gång. 

Och sådär kan det hålla på, ibland bara en gång, ibland var femte minut i flera timmar.  

 

Det är fruktansvärt fruktansvärt påfrestande och utmattande. 

 

Vilket jag fick känna av senast för en vecka sedan, vi skulle sitta på föreläsning hela förmiddagen med jobbet. Jag var trött på morgonen för att jag laddat upp hela natten och oroat mig. Jag sover bra, men kroppen förbereder sig ändå för strid typ. 

Hann bara kliva på pendeltåget, såg alla folk och kände att det här kommer bli jobbigt. Som tur är vet mina två kollegor som jag åkte med om det här. Förmiddagen blev jobbig.. Den andra skolan hade redan satt sig i rummet där vi skulle ha föreläsningen. Jag gjorde en kik in i rummet och insåg att alla platser som jag hade velat eller kunnat sitta på var upptagna. Fan. Jag sa på ett diskret sätt till två av mina kollegor "hörrni de andra verkar ha satt sig, ska vi in och hitta några platser?"                              De hängde på, jag lät dem gå först för att kolla var de valde att sätta sig. Mitt i mitten, instängt.. Hmm.  Jag satte mig där också. Men började direkt röntga rummet på en bättre plats,och fann faktiskt en stol. Fortfarande i mitten, men längst ut på den raden vid en pelare, där det bakåt fanns en flyltväg ut.  Pjuu.. Jag sa till min ena kollega, som också vet om mitt problem, att jag byter plats pga det och inte för att jag inte vill sitta bredvid dem 😁 så när mina andra kollegor kommer så sitter jag själv på en ände och de tittar först och ser undrande ut. Men det löste ju sig, mina kollegor fyllde sen hela den raden så det blev lite lugnare.

 

Men att sitta och lyssna på en föreläsning i "mitt värsta tillstånd" är inte det bästa. Jag kan inte fokusera, för jag måste hela tiden jobba med min hjärna så den lägger av med sin skit 😛

 

 

Ja, det var det för nu. Vad som kommer hända näst är att jag kommer börja med en låg dos medicin, samma som jag hade för 10 år sedan. Jag har dock inte börjat än, för jag är inte redo. Jag förbereder mig på att det kommer bli ett helvete första och kanske andra veckan. Och det går inte än. Det kanske inte blir så, men jag förbereder mig på det värsta.

 

Good night! 

Det känns som att det behövs en sammanfattning av gårdagens inlägg. Det var väldigt mycket på en och samma gång. 

 

När jag tänker tillbaka på allt det där, allt jag varit med om, en jävla massa. Mycket bra grejer, men också mycket skit. Som man ser det i efterhand så undrar man hur man tänkte. Men det är ju även det som format mig till den jag är idag, som jag vill tro det, stark, självständig med en stor tro på mig själv, men som även har den där svaga punkten med sjukdomen som kan sänka mig totalt. Men det är också det enda jag låter sänka mig och låta mig vara svag. Jag är inte den som ber om hjälp, har blivit bättre, men jag vill inte vara till någons besvär. 

 

Iaf, long story short, att flytta hemifrån tidigt och direkt bli sambo, utflytt som sker inför alla dens vänner, lättnaden därefter var total.

Var själv ett år ca, ännu ett samboförhållande som ledde till hundköp, husköp osv. Världens lyckligaste, ett tag, tills våldet uppkom. Ännu en separation, ännu jobbigare och tuffare. Det blev iaf gjort och ingen är nog gladare än jag att det inte blev nånting mer där då det var tal om barn osv. Tänk om jag suttit fast där då, usch, hemska tanke. 

Sen var det en "döperiod" i livet där allt bara flöt på, jag hade min foderhäst, tränade, tävlade, jobbade och festade en del. Det var liksom fine. 

Jag flyttade hem till mamma och pappa ett tag nån gång under den här perioden, och hyrde även en vindslägenhet ett litet tag för att återigen få närmare till jobbet. Har väldigt vagt minne och exakt när och var allt skedde. Men iaf, sen blev det ju Sthlm och barskolan. Best best time of my life! Jag fann mig själv och mitt Jag!

Kom hem, började jobba igen, fann "the love of my life", trodde jag, tills för 2 år sedan. Ett förhållande och liv som jag verkligen kände på riktigt att här, här kommer jag förbli. Jag hade aldrig någonsin träffat någon som verkligen uppskattade mig för den jag var, som accepterade att jag hade ett liv och ett intresse också som tog mycket av min tid. Det var aldrig något gnäll på det, utan snarare "det är klart du ska göra det". Någon som pushade mig framåt. Jag fick vara den där hästtjejen och jag fick vara mitt festival/gig-jag. 

 

 

En månad innan examen fallerar allting. Alla mina planer och drömmar krossades, fan. Jag som verkligen satsade här nu, jag utbildade mig x2 och skulle säkra min framtid jobbmässigt. Nu då?

 

Eftersom mina flyttplaner till Sthlm blev lagda åt sidan ca 4,5 år tidigare så fanns det inget annat i mitt huvud. Jag Ska till Stockholm! Vad mer har jag att hämta i lilla staden hemma? Jag var så jäkla förbannad och ledsen. 

 

 

Jag drar!

 

Här börjar en helt ny story of my life. Där allt det här gamla har satt sina spår, men även lärt mig saker om livet! To be continued !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

...

 

Jag fick ingen förvarning av läkaren att mina symptom skulle kännas tusen gånger värre än i vanliga fall utan medicinen. Det var något jag fick upptäcka själv. Jag jobbade i en butik i vår lilla stad. Ett yrke där man ska möta kunder, finnas tillgänglig och vara trevlig. Något som kan sätta press i huvudet med denna sjukdomen. 

 

Jag minns just denna dagen extra tydligt, en lördag, jag hade haft min medicin i några dagar. Min mamma brukade alltid komma ner till stan på lördagar när jag jobbade. Denna dagen var det extra bra att hon gjorde det. Jag började må illa, så in i helvete. Mamma stod utanför butiken. Det kändes precis som om omvärlden försvann framför mina ögon och det svartnade, jag blev yr, svetten lackade och jag tappade talförmågan. 

Ska det nu vara såhär? Isåfall lägger jag av med den där jävla medicinen direkt. 

 

Min kollega i butiken var en av dem som jag tidigare berättat för om det här, och det är nog en av de bästa grejerna som hänt mig. Att kollegan led av samma problem som jag. På riktigt? Är jag inte ensam om det här alltså? 

 

Här var en av mina vändpunkter att inte vara rädd att berätta om det här, även om det skulle ta ännu längre tid för mig att bli "bekväm" i att berätta om det. Jag hade ju först ingen aning om vad det var för fel på mig, därav var det konstigt att berätta att jag mådde illa hela tiden.

" Du kan ju inte må dåligt hela jävla tiden", var det jag blev matad med, av den som skulle stå mig närmast. 

 

Såhär i efterhand så kan jag inte förstå hur jag orkade två förhållanden som varade på pass länge, där jag blev behandlad som skit emellanåt. Jag bara tog det, jag trodde väl det skulle vara så, vi gillade ju varandra? Eller. 

Jag har nog aldrig riktigt satt mig själv i första hand tidigare.. Men måttet var rågat, när jag var med om något jag aldrig i min vildaste fantasi trodde skulle hända Mig. När våld tilltogs. Så rädd som jag var då, med svarta ögon stirrandes i mig, har jag nog aldrig varit. Skulle det gå åt helvete nu? Vad ska jag säga till mamma? 

Det var den första frågan som dök upp, hur berättar man det här, berättar man det? Det var ju någon jag älskade som gjorde det här mot mig. För vad?

Jag stannade kvar, ett tag, tills det inte gick mer. Det gick bara inte, hur skulle jag kunna se över det där?

Men fy fan vad jobbig process, sälja boende och bli av med min bästa vän och träningskompis, hunden. 

Sagt och gjort, det blev en lång krokig väg. Men jävlar vad jag är glad att jag faktiskt var så stark som jag var och lämnade. 

 

Om jag berättade? Ja, jag berättade för mamma när jag hade gjort slut, varför. Hjälpen och supporten jag fick i denna process är ovärdelig. Jag tänker på alla som lever i ett sånt där förhållande, och stannar kvar, gång efter gång efter gång, och bara tar det. Aldrig igen!

 

 

 

 

 

 

 

 

Ja, hur börjar man det här? En 11 år gammal blogg är funnen. Jag har ett litet tag funderat fram och tillbaka på det där med att skriva, skriva en bok, eller i alla fall en historia. En historia som är långdragen, en historia som är påbörjad på nytt. Men så i detta fann jag min gamla blogg, så varför inte fortsätta där. Det är en maaassa gamla inlägg här, men de får helt enkelt vara där de är så länge. 

Det jag tänker att jag ska dela med mig av här, är mitt liv, endast. Mitt liv och min vardagskamp med min som jag vill kalla den sjukdom. Att leva med panikångest och emetofobi. Jag ska försöka ta det ifrån början. Jag hoppas att någon vill vara med på den här historian, för att få en förståelse i vad det innebär att leva med det här. Att ha en sjukdom som ingen ser eller vet om. För den märks inte.

 

 

 

Snart är detta året till ända, jag skulle bli bättre på det här, men tiden räcker inte till.

Detta året har det hänt fruktansvärt mycket, många tråkiga saker, men även många roliga saker !

 

Året började ju inte så roligt med en jättejobbig separation, husförsäljning, flytt och jag miste min allra bästa vän Gordon.

 

Det var en lång jobbig tid under husförsäljningen, att inte veta nåt vad som skulle hända, att inte veta vart man ska ta vägen. Att kastas hit och dit känslomässigt när det gällde hunden, det är nog det värsta jag varit med om.

Att ena dagen känna att det var ok och att det kanske kommer lösa sej, till att nästa dag få kastat i ansiktet att man aldrig någonsin kommer få se röken av hunden. Hunden som jag la ner min själ i för att det skulle bli hund av honom, jag hade 2 jobb samtidigt som jag gick 2-3 kurser med G, jag hade Putte som jag var hos varje dag och så ett hus att ta hand om.

Att ha en hund från valp, sen att allt bara tas ifrån en är helt sjukt. Jag fick inte träffa G på 3 månader när detta förhållandet tog slut, det var hämnd.. En vacker dag kom smset ; Det tar emot, men hjälp !

Efter 3 månaders bearbetning med att försöka inse att jag aldrig kommer kunna få ha honom, sen till att jag nu då skulle hjälpa till med honom igen. Det var tufft men för Gs skull kunde jag verkligen inte neka.
Jag fick vända ut och in på mej själv för att hinna med allt, jobbet, hästen och så Gordon. Det var inte som det var förr, men jag kände en känsla från G varje gång att han ville säga mej nånting. Hans blick varje gång jag skulle gå var hemsk, det var precis som den sa "Snälla gå inte, hjälp mej".. Det högg i hjärtat varje gång. Jag försökte att inte "fästa" mej igen då jag visste att jag inte fick ha honom mer den dagen det var dags att lämna huset.

Så blev det, dagen som vi lämnade över nycklarna, gick ut från banken, en stor sten lossade från mitt bröst, samtidigt en stor saknad av min bästa vän. Detta var en dag i oktober, sen dess har jag inte hört nånting alls. Jag har inte en aning om vart han är, hur han mår, eller om han ens finns ?

 

Det här med bloggandet går ju inte överbra :) tiden räcker inte till ! Så det kommer när det kommer :)

 

Sitter just nu i soffan hemma hos Jenny & Sebbe, har precis käkat lite, är lite sleden idag !

Kom upp här igår, tog flyget från Ronneby halv 10 och halv 12 satt jag hos Jenny & Sebbe och käkade paj.

Jisses va snabbt det går alltså. Flyget skulle ta trekvart/50 min, men efter en halvtimme började dom inflygningen, haha, här går de onnan !
Sen hade jag sån tur med tåget, valde tåget istället för att sitta i buss i 45 min. Precis när jag kom ner på perrongen var det 1 min till tåget skulle komma. Perfekt ! Väl på T-centralen tog jag tunnelbanan till Jennooy.

 

Kärt återseende :) Jenny hade gjort smulpaj med hallon när jag kom, sau gott det var ! Soffläge sen, fick ju masa mej upp redan kvart i sju så jag var lite trött. Vid tvåtiden stack vi och handlade, det blev tacogratäng med sallad och nachochips. Också gott ! Nånting jag ska ta med mej och göra hemma :) när vi käkat fick jag göra mej iordning lite kvickt inför kvällens bravader ; Steel Panther !

 

Mötte upp Martina i stan vid halv 5. Vi satte oss på Harry B James och inväntade Erika, satt där och drack lite innan vi tog spårvagnen ut till Tyrol.

Var nåt tradit förband innan Steel Panther skulle börja. Meen typ kvart över 8 satte de igång, öppnade med Supersonic sexmachine ! Röj ! Såg inte så mycket dock när folket hade börjat packats. Dock fick jag sitta på axlarna på några av Martinas kompisar så jag fick bästast utsikt !

De körde alla bra låtarna utom 1, men jävlar vilken show och ja, sjukt grym sångare ! Riktigt kul va det !

Avslutet med Eyes of the Panther, rysningar :) har filmat och fotat lite men det kan jag inte lägga in förrän jag är hemma.

 

Iaf, de slutade vid 10/halv elva tror jag. Var iaf hemma här i lägenheten vid halv 12, mina strumpbyxor var helt trashade, meen det ska väl synas att man haft kul :) haha.
Somnade som en stock sen !

Idag gick jag upp redan vid 8 när Jenny skulle äta frulle, såå jag gjorde också det. Sen har jag varit uppe sen dess. Sitter och väntar på att klockan ska bli typ, 4 nu, då åker jag och Sebbe in till stan och möter upp Jenny, sen ska vi ta och käka nåt innan jag ska bege mej mot Arlanda igen.

Tar flyget hem halv tio ikväll, sen blir det bingen direkt !

 

BTW, jag har tagit en övernattningslägenhet i Karlshamn nu, eller, rum, mer. På en vind i stan, men ändå ett fräscht rum med toan en liten bit ifrån rummet. Inget fancy alls, men det duger, är ju bara tillfälligt. Var något sånt här jag letade efter, ett billigt, möblerat rum/lägenhet som jag inte behöver binda upp mej på. Nu har jag 1 månads uppsägningstid där, så det är ju inte såå hemskt om man skulle behöva betala 1 hyra till trots att man kanske ska nån annanstans. Flyttar nog in där redan efter helgen, kan nog bli bra !

 

 

 

Har helt glömt bort att uppdatera :) har fullt upp mest hela tiden !

 

Det har hänt mycket sen sist, jag har varit i Linköping och hälsat på min bror, lite minisemester sådär !

Körde upp på torsdagen, släppte av mamma i Oskarshamn som skulle vidare till Gotland. Tog 2 timmar till Oskarshamn, sen for jag vidare uppåt, tog 2 timmar till. Så det gick ganska snabbt upp iaf :) skönt.

Var framme vid halv sex nånting, slängde av väskorna hos Fredrik, vidare direkt till huset för att lämna min bil och hämta kidsen som skulle på karate. Under tiden stack vi och åt pizza !

 

När vi lämnat kidsen och kommit hem kastade jag mej in i duschen för att göra mej redo för stan. Jag är jäklar i snabbast på att göra mej klar, haha ! Dusch, smink osv, 40 min senare var jag på g ner till stan för att möta upp Daniel & Jens. Det blev lite god dricka och massa snack, trevligt :)

 

Fredagen var jag fruktansvärt trött. Men det blev iaf en tur till Ikano-huset för lite shopping ! Det blev en del inhandlat, fick även en tidig födelsedagspresent av Fredrik, en röd kavaj, träningsbrallor och nya skor ! Najs !

Var inom Hööks också och köpte det där tränset till Putte som jag velat ha så länge ! Finally !

 

Väl hemma var båda ursega, det blev en film, en skitdålig sådan.. haha, en gubbalur blev det med. Skönt vare !

Denna kväll blev det mat & dricka på Harrys, dock tog alkoholen emot för jag var fortfarande så trött, haha.

Så det blev ingen sen kväll, det blev soffan resten av kvällen !

 

Lördag blev det stan igen, för att kolla in affärerna. Hittade dock inget speciellt, en tröja och en kjol blev det.

Vi handlade till kvällens bravader innan vi gick hemåt. Lövbiff, pommes och bea stod på menyn, seeen blev det förfest med 2 kompisar till Fredrik. Även denna kvällen blev det Harrys, men i ett lite, eller, ganska så mycket mer onyktert tillstånd. Det blev dans heele kvällen, Harrys & Sliver levererade !

Det jobbiga var sen att gå hem, sjukligt ont i fötterna, av med dom och gick barfota hem.

 

Söndagen blev slapp hela dagen tills jag skulle köra. Ville inte köra hem, usch, såå skönt att komma hemifrån.

Meen var ju tvungen, så det var bara att sätta sej i bilen och bege sej. Kom fram till Oskarshamn precis halv 8 när mammas båt skulle vara på plats. Lite mat, sen vidare hemåt. Kändes som världens längsta bilfärd nånsin..

Speciellt eftersom jag hade dragit på mej en uvi med, hade så jäkla ont så jag visste inte var jag skulle ta vägen.

Nu idag är första dagen som jag inte har ont, 10 dagar har jag dragits med det.. Var på vårdcentralen i måndags, men då kändes det ok, så jag valde att inte ta nån antibiotika-kur.. Onödigt att ta tabletter om det ändå håller på att släppa då. Men ja, önskar fan inte min värsta ovän den där smärtan alltså, huh !

 

 

Ja, för övrigt, har idag flyttat första lasset ifrån huset. Jag och Robin hjälptes åt att fylla hela transporten. Vart i helsicke har man fått alla grejer ifrån ?? Tar ju aldrig slut ! Sjukt ont i ryggen nu efter allt bärande :P men tack som fan för hjälpen ! :)

 

Imorgon är det torsdag, det innebär jobb sen gym & sim ! Även banken på morgonen, rida ska jag hinna med också.

Så taggad på träningen imorgon, fick mitt nya proteinpulver idag, hoppas det smakar ! Börjar tröttna på chokladsmaken, den är inte godast alltså. Börjar se resultat nu, såå kul, mer mer mer :)

 

Skaffade nya blogg-appen i mobilen, så ska försöka uppdatera lite oftare ;)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Äntligen har veckan jag väntat på kommit ! Dock började jag känna mej dassig IGEN, samma visa förra veckan, fast det var på tisdagen som jag började känna mej typ febrig och lite riv i halsen. Så startade kan yang-kur igen nu. Får fan inte bli sjuk nu ! Beror säkert på att man hade alldeles för lite kläder på sej i lördags, nog dags att dra fram jackan ! Lördagen för övrigt, var jävulskt kul. Blev en jäkla karatefylla, usch, haha, typ en timme på sej att förfesta + en övertaggad Emelie = not good ! Or was it ? Haha, jag hade kul som fan iaf :)

 

Inte lika kul på morgonen dock, har inte varit dålig dagen efter sen min 20års-fest.. Hade förträngt hur det var. Usch.

Men lite slapp, mat x2 och 10l juice så var jag på hugget igen ! Blev en uteritt med Puttefnask, som kunde slutat på marken, haha. Red på en stig där det ligger ett yttepyttelitet hinder, max 25 cm högt på mitten. Började trava mot det, han tvärstannar precis framför och tyckte ju det var hur läskigt som helst ( efter att ha hoppat det typ elvahundra gånger ), iaf, så tar han ett jäkla jämfotasprång rakt upp i luften, och jag flyger som en vante, lyckas landa i sadeln igen och knipa med knäna och bara hoppades att han inte skulle bocka efter. Det gjorde han inte som tur var.. :) kroppen var ganska mörbultad efter det äventyret.

 

Blev dock ingen ridtur idag, det hanns inte med. Jobbade först i skoaffären till 6 sen drog jag vidare till Coop och jobbade. Har aldrig varit så taggad dom dagarna som jag ska dit, ännu mindre nu. Fick höra av min "chef" idag att det sas ett och annat otrevligt ord om mej till dom i förra veckan, det är ju inte så roligt att höra. Den här människan har haft problem med mej sen dag 1, min chef har vetat om från början att denne är lite speciell, men i förra veckan gick denne i princip i personangrepp mot mej till min/mina chefer. Det är ju inte överkul.. Vad är problemet liksom ?

 

Suck, blev lite down ett tag och kände inte för nånting efter lunchen + att jag då började känna mej hängig. Det varade dock inte länge för jag pallar inte tänka på sånt trams och dra ner mej själv !

Nä, 2 jobbdagar till nu sen semester några dagar, ska bli så skönt ! Bara va ledig och njuta :) packningen typ klar, bara de sista nödvändigheterna som ska ner, sen är det bara haj och ivaaj :)

 

 

 

Imorgon är det bara en vecka till Linköping, tjohoo :)

Blev lite halvdassig i tisdags, kände av halsen redan på måndagen. Sen kände jag mej nästan febrig, ingen ork i kroppen. Började direkt med dunderkur, kan yang och alvedon innan läggdax !

Det verkar som att jag var snabb nog, för jag känner mej bättre !

 

Så idag kunde jag komma igång med träningen igen, blir ju helt förslappad när man inte jobbar hela dagarna som jag gjort de senaste veckorna !

Idag blev det cykeln istället för promenix, blir inte trött alls av att powerwalka nu, började ju med att springa också, men är så fruktansvärt rädd om mina knän. Det räcker att jag trampar på en pytteliten sten på marken så kan knät hoppa ur led, vill inte riskera nåt. Samtidigt är jag rädd för att gå ner i vikt, det är inte nåt mål överhuvudtaget med min träning. Jag vill få mer "massa" på kroppen, vara fit och samtidigt ha konditionen. Kommer säkert gå ner i vikt ändå, men jag ska jobba på muskelmassan ! :) Är sjukt motiverad !

Därför börjar jag simma nästa vecka ! Min plan är att simma tisdagar och torsdagar+gymma och onsdagen bara gymma !

Såg dock precis att de höjt avgifterna nu helt plötsligt, aah.. Men det blir ändå billigare än att skaffa gymkort nere i stan. Där kostade det väl 500 kr i medlemsavgift + 375 kr i månaden.

I simhallen kostar ett 10-kort nu 350 kr + 20kr/gång för gymmet. Sen är det ju inget fancy gym heller, men det lär ju vara basic grejer där, det man behöver ! :) Så det blir ändå mer för pengarna där känner jag !

 

Snart läggdax, jobba imorgon, rida efter jobbet, hämta hö sen ut och gå med Sandra. Helgen är än så länge oviss, jag är festsugen, som vanligt :) får hoppas jag får med mej någon ut på lite galaj !

 

Vill fördriva tiden, foooort, jag längtar sjukt mycket efter att sätta mej i bilen och köra upp till Linköping !

Bara stänga av vardagen för några dagar och ta det lugnt :) 2 veckor kvar idag !

 

 

 

 

Veckorna bara rusar iväg, snart inne i första veckan av september ! Helt galet, vart tog sommaren vägen ?

Jag vill ha mer, sol, bad, festival och ledighet ! Två gånger på hela sommaren har jag legat på en strand och bara njutit, ena gången i Stockholm och andra gången på Gunnö för 2 veckor sen. Har badat 5 gånger tror jag, det är iofs mer än alla andra somrar. Denna sommaren har jag haft riktigt semester iaf, dock utspridd, men sen har det ju ändå bara varit fint väder när jag jobbat.. Såklart.

 

Idag är det onsdag, min lediga dag egentligen. Men ska strax ner på Konsum för den sista ombyggnaden i mina hyllor. Ombyggnad låter ju mycket, hmm, ommöblering kanske är ett bättre ord. Ut med sommaren och in med hösten.. suck. Deprimerande, samma i skoaffären, det är hemskt att stå och packa upp varmfodrat när det vissa dagar har varit 20 grader ute.. Fast, längtar faktiskt efter att dra på mej ett par stövlar, det är väl det bästa med hösten/vintern :) och mysigt höstmörker, mysa till en film.. Ah, okejdå, kanske är ok iaf då :)

 

Egentligen, det enda som är negativt med vinterhalvåret är ju hästeriet, mörkt, kallt, halt, snö.. Nu har jag ju iofs möjlighet att rida bort till ridhuset, men ja, allt blir jobbigare.

Gud vad negativt och mörkt det blev nu ! Haha ! Annat samtalsämne, tack.

 

Var på Helgeåfestivalen helgen som gick. Hela veckan gick jag och var så fruktansvärt taggad. Kände typ samma känslor inför Hammerfall som inför Slipknot.. Eller, såklart var ju Slipknot sjukt mycket häftigare, men Hammerfall är riktigt jäkla bra också ! Joacim Cans röst är ju såå skön !

Sen att det bara stod massa tråkmånsar längst fram och glodde är ju en annan sak. Jaaja, de var sjukt bra iaf och de spelade blandat gammalt och nytt ! Det var f.ö deras sista spelning på 2 år :( länge till !

Vi kollade även på The Sounds, jäklar alltså, riktigt bra, med världens snyggaste kvinna i spetsen !

Det var väl typ det vi tittade på, Fourever från Olofström hörde vi en liten stund med när vi satt på bänken och fyllde på med dricka :) Den svenska björnstammen såg vi slutet på med när vi väntade på Hammerfall.

Annars så var det ju ingen sådär, superfestival. Var musiken som lockade, det var endast det. Nån sådär skön stämning kändes ju inte av för fem öre.

 

 

Jaja ! Har iaf en del att se fram emot resten av året, nästa anhalt blir minisemester i Linköping, därefter blir det Steel Panther i Sthlm. En vecka efter det åker jag upp till Sthlm igen för att börja utbildningen !

Jag blir såå rädd när jag tänker på det, men samtidigt, vilken språngbräda !

 

Men just nu är det mycket som ligger och trycker, huset är sålt, det är iaf ett bekymmer ur världen. Vi försöker hitta ett nytt hem till Gordon också, det är verkligen jättejättetufft. Vill verkligen inte fästa mej för mycket vid honom igen, men gud vad ont det gör i mitt hjärta. Fick ett sånt moment med honom sist, han bara la huvudet i knät på mej, jag kramade om honom, där bara satt vi hur länge som helst. Önskar att man kunde veta vad han tänker, han har ju inte en susning om vad som väntar eller vad som hänt ? Så hemskt.

Jag brukar säga det, jag både älskar och hatar djur. Det är helt underbart att ha dom, men ett helvete när man på nåt sätt måste göra sig av med dom :(  Vill ju verkligen att han ska få det bra !

 

Jaja, försöker verkligen att tänka på annat !
Nä, nu ska jag göra mej iordning för jobb !