Det jag har upplevt under den 1,5 vecka som gått är något som jag aldrig, aldrig någonsin vill uppleva igen. Att en liten jävla tablett kan göra så mycket förödelse. 

Jag var medveten om att det skulle bli tufft i början med medicinen och att den skulle göra allt värre till en början innan det vänder. 

Men att det skulle bli såhär hade jag aldrig någonsin räknat med. 

 

Som, förhoppningsvis, många vet så är jag en glad, sprallig och positiv person. Det är inte mycket som kan bita på mig. Men när denna personen helt plötsligt försvinner.. Det kändes som om jag hade försvunnit, bara sådär i en handvändning. 

Tre dagar efter jag börjat ta medicinen började jag känna av det här, på fredagen efter jobbet gick jag som vanligt till gymmet. Men kände liksom hur motivationen tröt, mungiporna började hänga ner på mig. Hela helgen gick åt till att fightas, huvudet mot kroppen. Jag vill göra det, jag vill inte vara ensam, men jag orkar inte träffa nån, jag vill träna, men jag orkar inte, jag måste gå och handla, men jag orkar inte, jag måste gå ut och få lite luft, men jag orkar inte. Samtidigt som det var panik av att bara sitta hemma ensam och inte göra ett skit.

 

Jag gick till jobbet som vanligt på måndagen, jag grät på morgonen när jag gick upp, jag ville inte. Men jag gjorde det. 

Jag åkte till Solvalla på kvällen precis som vanligt, var lite orolig över att åka tåg dit då för det var första gången jag skulle åka nåt sen jag började med medicinen. Men det gick bra, inga illamående-attacker kom. Skönt. 

Jag red, och jag red för första gången ett långt lopp och stod hela vägen utan problem. Vilken vinst ! Men, jag kände varken nån glädje eller adrenalinet som brukar rusa efter en sån personlig vinst. Vad är det som händer?Jag älskar ju det här !

Jag kom hem, pratade med mamma i telefon, jag grät och jag var arg. Jag kastade min väska i golvet när jag kom hem och skrek att jag orkar inte, jag orkar inte gå till jobbet imorgon, jag VILL INTE. 

 

Jag ringde på morgonen och sjukade mig. Jag sa att jag mår dåligt, men jag vet inte varför, mer än att det är medicinen. Jag låg isolerad inne nästan hela dagen, jag orkade ta mig ut på eftermiddagen och gick ut till ridskolan en runda. Få lite luft, andas lite häst. 

 

Onsdag morgon vaknade jag av väckningen, samma panik kom igen och jag grät..Jag gick fram och tillbaka här hemma och panikade över vad jag skulle göra. Jag orkar inte, jag vill inte. Tänk er synen av ett skrikande barn som inte får vad den vill, ligger på golvet, sprattlar, skriker och gråter. Den, den känslan. JAG VILL INTE.. Satt inne i badrummet sen och hade panik, jag avslutar detta, här och nu. Jag behöver bara ta och stoppa i mig lite piller, nånting måste jag göra, för jag orkar inte mer, det här går inte, jag kan inte må såhär och ha såhär ont i mitt bröst och hjärta..

 

Skickade till min kollega vid kvart i sju och frågade om vi kunde byta schema, så jag iaf kunde gå till jobbet, men stå i köket ensam istället för att vara i barngrupp hela dagen. Det gick bra.

När jag gick till jobbet skickade jag till mamma, jag orkar inte mer nu, jag vill inte mer.  

Hela dagen var tung, jag var down som fan, grät, grät lite till, åt inget. Mamma ringde och sa att hon hade bokat flyg upp dagen efter. 

Jag försökte intala mig själv att hålla ut, hjälp är påväg. För från vårdcentralen fick jag då bara ett spydigt otrevligt svar.

Jag hade ringt dem på morgonen, och sa hur jag kände med allt. Att jag inte orkar. 

För det första fick jag en spydig fråga "varför det??" när jag sa att jag inte hade börjat med medicinen direkt när jag fått den. 

Ja nej för det passade inte in i mitt liv just då. 

För det andra, så fick jag ännu ett otrevligt otåligt svar att jag får minsann härda ut och jag kan absolut inte börja mixtra med att ändra nåt osv osv. 

Tack för det, tack.. Mitt liv känns hopplöst och ni säger till mig att härda ut?

 

På jobbet den dagen pratade jag med chef och rektor, totalt söndergråten. Jag bestämde att jag kommer vara hemma resten av veckan. Mamma kommer till räddning imorgon, det var det enda jag intalade mig. 

Jag satt isolerad hemma igen, fram till torsdagskvällen när jag gick iväg och hade min ridlektion. Jag var osäker på om jag skulle orka ens det, men jag gick dit, och det kändes rätt bra och lättsamt. Mamma var framme precis när jag kom hem efter stallet, äntligen. 

På ett sätt kunde jag slappna av, för skulle det hända nåt nu, så var jag inte ensam. 

 

 

 

Dagarna fortsatte ändå att vara en kamp i kroppen. Att gå och handla var liksom en riktig "barnkamp". Måste handla, Neeeeej jag vill inte, eller jo jag vill men jag oooorkar iiiinteee. 

Jag hade svårt att andas ordentligt eftersom trycket i bröstet var så påtagligt, hjärtat gjorde verkligen ont. 

Jag funderade om och om igen om det verkligen skulle vara såhär. Mitt tal har t.o.m varit helt borta. Har bara kunnat muttra fram ett ja eller nej, eller muttra nån mening.

 

Lördagen och söndagen spenderades sen hos mammas kompis, långt långt ut vid skog och sjö. Rofyllt och skönt att komma hemifrån lägenheten. Det började lätta i bröst och hjärta.

 

 

 

 

 

Måndag morgon hade jag tid hos psykologen. Tanken var att jag sen skulle gå till jobbet. 

Men jag brast, som jag trodde. Jag vill ha mitt gamla liv tillbaka, jag kan leva med det där illamåendet bara jag slipper det här. Jag blev sjukskriven några dagar till. 

 

Idag, onsdag, är första dagen som det känns lätt. Det känns lätt att prata, jag börjar tänka positivt om dagarna. Jag hoppas verkligen det har vänt nu. Imorgon ska jag försöka ta mig tillbaka till jobbet. Idag ska jag gå bort till gymmet för första gången på över 1,5 vecka. 

 

 

Känslan, den här svackan, är något jag aldrig aldrig vill uppleva igen. Att önska att få somna in, att allt känns hopplöst och värdelöst. Att inte kunna gå till jobbet, att inte kunna träna, att inte ens kunna ta sig utanför dörren. Detta är det värsta jag varit med om. Det är Inte jag och har Aldrig varit jag. Jag har varit riktigt rädd för mig själv. 

Några förstår, några förstår inte. Det är ok. Jag ser inte sjuk ut. Ja, förutom veckan som gått, med hängande mungipor, blek och jävligt.

Jag är iaf glad att jag lärt mig tänka på Mig. Vad som är bäst för Mig. Det är nog samtidigt det som hållt huvudet uppe fast än det känts hopplöst. 

Nu är dosen ökad, och jag hoppas innerligt att det börjar verka där det ska verka nu.