Ja, jag tjatar om den där jäkla sjukdomen och illamåendet. Men vad är egentligen problemet?

 

Jag mår illa, so what? Nä.. Inte riktigt så enkelt. Vad är det som händer då? Och när?

 

Jag kan väl i dagsläget mest säga såhär, offentliga miljöer, nya människor, trängda situationer. That´s the problem. Det är mina stora farhågor. Och jag skulle inte säga att det begränsar mig helt idag som det gjorde förr. Men saker som jag absolut undviker än idag är bio och restaurang. Bio har jag varit på två gånger de senaste 5 åren tror jag. Restaurangbesök har det ju blivit desto mer, då det blivit lite lättare för mig och jag har lärt mig hur jag ska göra. Men bio är det stora big no. Film, gärna, men hemma, tack. 

 

Nya människor. Också väldigt jobbigt. Nya bekanta/vänner går ok, men att träffa "någon" är oftast skitjobbigt. Tänk om jag skulle börja må illa och bli kräkig, eller faktiskt kräka första gången eller de första gångerna man träffar nån. Får panik i kroppen bara av att tänka tanken. 

Jag är ändå liksom sjukt lättsam och ja, enkel.. Det är ju inte det första jag säger till någon som man fattat intresse för. 

" ja förresten jag har en kronisk sjukdom, fobi med panikångest som bonus som gör jag mår illa och är livrädd för att kräkas in public, frågor på det? Nä, tänkte väl det, då äre väl goodbye igen da, herrååå" 

Istället för att strunta i att säga det, så säger jag det ändå rätt tidigt för det är en viktig grej.  En del av mitt liv som tyvärr alltid kommer finnas där, mer eller mindre.   

Så, att träffa någon och vara helt avslappnad ifrån vad min hjärna utsätter mig för tar tid. Just nu vet jag inte hur lång tid, jag har varit själv i snart två år. Att sova hos någon är skitjobbigt, innan man är bekväm med att "bli sjuk". Jag sover inte, jag somnar till, vaknar till, mår illa, får panik över att jag kommer bli kräksjuk där. Vad ska han säga och tycka?? 

 

Ja men, vad händer då? Det behövs inte mycket. Det räcker att jag känner minsta lilla yrsel, ögonen i "fel läge" eller minsta lilla känn i magen.. 

Då kommer ett svagt illamående, jag försöker tänka bort det, men börjar se olika scenarion spelas upp i huvudet om vad som kan hända, paniken börjar krypa på, vilket steppar upp illamåendet ännu mer, som pepprar på paniken, som gör illamåendet ännu värre. Jag blir varm, svetten börjar lacka, samtidigt som jag känner mig kall om ryggen fast den känns skållhet på samma gång. 

Och sådär kan det hålla på, ibland bara en gång, ibland var femte minut i flera timmar.  

 

Det är fruktansvärt fruktansvärt påfrestande och utmattande. 

 

Vilket jag fick känna av senast för en vecka sedan, vi skulle sitta på föreläsning hela förmiddagen med jobbet. Jag var trött på morgonen för att jag laddat upp hela natten och oroat mig. Jag sover bra, men kroppen förbereder sig ändå för strid typ. 

Hann bara kliva på pendeltåget, såg alla folk och kände att det här kommer bli jobbigt. Som tur är vet mina två kollegor som jag åkte med om det här. Förmiddagen blev jobbig.. Den andra skolan hade redan satt sig i rummet där vi skulle ha föreläsningen. Jag gjorde en kik in i rummet och insåg att alla platser som jag hade velat eller kunnat sitta på var upptagna. Fan. Jag sa på ett diskret sätt till två av mina kollegor "hörrni de andra verkar ha satt sig, ska vi in och hitta några platser?"                              De hängde på, jag lät dem gå först för att kolla var de valde att sätta sig. Mitt i mitten, instängt.. Hmm.  Jag satte mig där också. Men började direkt röntga rummet på en bättre plats,och fann faktiskt en stol. Fortfarande i mitten, men längst ut på den raden vid en pelare, där det bakåt fanns en flyltväg ut.  Pjuu.. Jag sa till min ena kollega, som också vet om mitt problem, att jag byter plats pga det och inte för att jag inte vill sitta bredvid dem 😁 så när mina andra kollegor kommer så sitter jag själv på en ände och de tittar först och ser undrande ut. Men det löste ju sig, mina kollegor fyllde sen hela den raden så det blev lite lugnare.

 

Men att sitta och lyssna på en föreläsning i "mitt värsta tillstånd" är inte det bästa. Jag kan inte fokusera, för jag måste hela tiden jobba med min hjärna så den lägger av med sin skit 😛

 

 

Ja, det var det för nu. Vad som kommer hända näst är att jag kommer börja med en låg dos medicin, samma som jag hade för 10 år sedan. Jag har dock inte börjat än, för jag är inte redo. Jag förbereder mig på att det kommer bli ett helvete första och kanske andra veckan. Och det går inte än. Det kanske inte blir så, men jag förbereder mig på det värsta.

 

Good night!