Det är nu en vecka sen jag började med min medicin. Och jag mår skit. Men inte på det sättet jag trodde eller väntade mig. 

Jag är nere, har inte lust med nånting, vill inte prata med någon, tänker sjukt läskiga tankar, drömmer konstigt, gråter, stirrar in i väggen, gråter igen, känner ingenting, känner en massor... Och noll matlust. Gaah, så jävla frustrerad. Pga det där, som inte alls är jag, så kommer panikkänslor för det. Äckliga självskade-tankar och gud vet allt. Det här är Inte jag! Ensamheten får jag panik av samtidigt för att jag är rädd. Rädd för paniken, rädd för mina tankar. Samtidigt som jag vill vara ensam.

Jag är värdelös, allt känns skit, det kommer bli skit.. Allt sånt där, fan, fan, jag är inte den där personen!! 

 

Måtte detta vara en kort övergång innan det blir bättre!