Det jag har upplevt under den 1,5 vecka som gått är något som jag aldrig, aldrig någonsin vill uppleva igen. Att en liten jävla tablett kan göra så mycket förödelse. 

Jag var medveten om att det skulle bli tufft i början med medicinen och att den skulle göra allt värre till en början innan det vänder. 

Men att det skulle bli såhär hade jag aldrig någonsin räknat med. 

 

Som, förhoppningsvis, många vet så är jag en glad, sprallig och positiv person. Det är inte mycket som kan bita på mig. Men när denna personen helt plötsligt försvinner.. Det kändes som om jag hade försvunnit, bara sådär i en handvändning. 

Tre dagar efter jag börjat ta medicinen började jag känna av det här, på fredagen efter jobbet gick jag som vanligt till gymmet. Men kände liksom hur motivationen tröt, mungiporna började hänga ner på mig. Hela helgen gick åt till att fightas, huvudet mot kroppen. Jag vill göra det, jag vill inte vara ensam, men jag orkar inte träffa nån, jag vill träna, men jag orkar inte, jag måste gå och handla, men jag orkar inte, jag måste gå ut och få lite luft, men jag orkar inte. Samtidigt som det var panik av att bara sitta hemma ensam och inte göra ett skit.

 

Jag gick till jobbet som vanligt på måndagen, jag grät på morgonen när jag gick upp, jag ville inte. Men jag gjorde det. 

Jag åkte till Solvalla på kvällen precis som vanligt, var lite orolig över att åka tåg dit då för det var första gången jag skulle åka nåt sen jag började med medicinen. Men det gick bra, inga illamående-attacker kom. Skönt. 

Jag red, och jag red för första gången ett långt lopp och stod hela vägen utan problem. Vilken vinst ! Men, jag kände varken nån glädje eller adrenalinet som brukar rusa efter en sån personlig vinst. Vad är det som händer?Jag älskar ju det här !

Jag kom hem, pratade med mamma i telefon, jag grät och jag var arg. Jag kastade min väska i golvet när jag kom hem och skrek att jag orkar inte, jag orkar inte gå till jobbet imorgon, jag VILL INTE. 

 

Jag ringde på morgonen och sjukade mig. Jag sa att jag mår dåligt, men jag vet inte varför, mer än att det är medicinen. Jag låg isolerad inne nästan hela dagen, jag orkade ta mig ut på eftermiddagen och gick ut till ridskolan en runda. Få lite luft, andas lite häst. 

 

Onsdag morgon vaknade jag av väckningen, samma panik kom igen och jag grät..Jag gick fram och tillbaka här hemma och panikade över vad jag skulle göra. Jag orkar inte, jag vill inte. Tänk er synen av ett skrikande barn som inte får vad den vill, ligger på golvet, sprattlar, skriker och gråter. Den, den känslan. JAG VILL INTE.. Satt inne i badrummet sen och hade panik, jag avslutar detta, här och nu. Jag behöver bara ta och stoppa i mig lite piller, nånting måste jag göra, för jag orkar inte mer, det här går inte, jag kan inte må såhär och ha såhär ont i mitt bröst och hjärta..

 

Skickade till min kollega vid kvart i sju och frågade om vi kunde byta schema, så jag iaf kunde gå till jobbet, men stå i köket ensam istället för att vara i barngrupp hela dagen. Det gick bra.

När jag gick till jobbet skickade jag till mamma, jag orkar inte mer nu, jag vill inte mer.  

Hela dagen var tung, jag var down som fan, grät, grät lite till, åt inget. Mamma ringde och sa att hon hade bokat flyg upp dagen efter. 

Jag försökte intala mig själv att hålla ut, hjälp är påväg. För från vårdcentralen fick jag då bara ett spydigt otrevligt svar.

Jag hade ringt dem på morgonen, och sa hur jag kände med allt. Att jag inte orkar. 

För det första fick jag en spydig fråga "varför det??" när jag sa att jag inte hade börjat med medicinen direkt när jag fått den. 

Ja nej för det passade inte in i mitt liv just då. 

För det andra, så fick jag ännu ett otrevligt otåligt svar att jag får minsann härda ut och jag kan absolut inte börja mixtra med att ändra nåt osv osv. 

Tack för det, tack.. Mitt liv känns hopplöst och ni säger till mig att härda ut?

 

På jobbet den dagen pratade jag med chef och rektor, totalt söndergråten. Jag bestämde att jag kommer vara hemma resten av veckan. Mamma kommer till räddning imorgon, det var det enda jag intalade mig. 

Jag satt isolerad hemma igen, fram till torsdagskvällen när jag gick iväg och hade min ridlektion. Jag var osäker på om jag skulle orka ens det, men jag gick dit, och det kändes rätt bra och lättsamt. Mamma var framme precis när jag kom hem efter stallet, äntligen. 

På ett sätt kunde jag slappna av, för skulle det hända nåt nu, så var jag inte ensam. 

 

 

 

Dagarna fortsatte ändå att vara en kamp i kroppen. Att gå och handla var liksom en riktig "barnkamp". Måste handla, Neeeeej jag vill inte, eller jo jag vill men jag oooorkar iiiinteee. 

Jag hade svårt att andas ordentligt eftersom trycket i bröstet var så påtagligt, hjärtat gjorde verkligen ont. 

Jag funderade om och om igen om det verkligen skulle vara såhär. Mitt tal har t.o.m varit helt borta. Har bara kunnat muttra fram ett ja eller nej, eller muttra nån mening.

 

Lördagen och söndagen spenderades sen hos mammas kompis, långt långt ut vid skog och sjö. Rofyllt och skönt att komma hemifrån lägenheten. Det började lätta i bröst och hjärta.

 

 

 

 

 

Måndag morgon hade jag tid hos psykologen. Tanken var att jag sen skulle gå till jobbet. 

Men jag brast, som jag trodde. Jag vill ha mitt gamla liv tillbaka, jag kan leva med det där illamåendet bara jag slipper det här. Jag blev sjukskriven några dagar till. 

 

Idag, onsdag, är första dagen som det känns lätt. Det känns lätt att prata, jag börjar tänka positivt om dagarna. Jag hoppas verkligen det har vänt nu. Imorgon ska jag försöka ta mig tillbaka till jobbet. Idag ska jag gå bort till gymmet för första gången på över 1,5 vecka. 

 

 

Känslan, den här svackan, är något jag aldrig aldrig vill uppleva igen. Att önska att få somna in, att allt känns hopplöst och värdelöst. Att inte kunna gå till jobbet, att inte kunna träna, att inte ens kunna ta sig utanför dörren. Detta är det värsta jag varit med om. Det är Inte jag och har Aldrig varit jag. Jag har varit riktigt rädd för mig själv. 

Några förstår, några förstår inte. Det är ok. Jag ser inte sjuk ut. Ja, förutom veckan som gått, med hängande mungipor, blek och jävligt.

Jag är iaf glad att jag lärt mig tänka på Mig. Vad som är bäst för Mig. Det är nog samtidigt det som hållt huvudet uppe fast än det känts hopplöst. 

Nu är dosen ökad, och jag hoppas innerligt att det börjar verka där det ska verka nu. 

Det är nu en vecka sen jag började med min medicin. Och jag mår skit. Men inte på det sättet jag trodde eller väntade mig. 

Jag är nere, har inte lust med nånting, vill inte prata med någon, tänker sjukt läskiga tankar, drömmer konstigt, gråter, stirrar in i väggen, gråter igen, känner ingenting, känner en massor... Och noll matlust. Gaah, så jävla frustrerad. Pga det där, som inte alls är jag, så kommer panikkänslor för det. Äckliga självskade-tankar och gud vet allt. Det här är Inte jag! Ensamheten får jag panik av samtidigt för att jag är rädd. Rädd för paniken, rädd för mina tankar. Samtidigt som jag vill vara ensam.

Jag är värdelös, allt känns skit, det kommer bli skit.. Allt sånt där, fan, fan, jag är inte den där personen!! 

 

Måtte detta vara en kort övergång innan det blir bättre! 

Ja, jag tjatar om den där jäkla sjukdomen och illamåendet. Men vad är egentligen problemet?

 

Jag mår illa, so what? Nä.. Inte riktigt så enkelt. Vad är det som händer då? Och när?

 

Jag kan väl i dagsläget mest säga såhär, offentliga miljöer, nya människor, trängda situationer. That´s the problem. Det är mina stora farhågor. Och jag skulle inte säga att det begränsar mig helt idag som det gjorde förr. Men saker som jag absolut undviker än idag är bio och restaurang. Bio har jag varit på två gånger de senaste 5 åren tror jag. Restaurangbesök har det ju blivit desto mer, då det blivit lite lättare för mig och jag har lärt mig hur jag ska göra. Men bio är det stora big no. Film, gärna, men hemma, tack. 

 

Nya människor. Också väldigt jobbigt. Nya bekanta/vänner går ok, men att träffa "någon" är oftast skitjobbigt. Tänk om jag skulle börja må illa och bli kräkig, eller faktiskt kräka första gången eller de första gångerna man träffar nån. Får panik i kroppen bara av att tänka tanken. 

Jag är ändå liksom sjukt lättsam och ja, enkel.. Det är ju inte det första jag säger till någon som man fattat intresse för. 

" ja förresten jag har en kronisk sjukdom, fobi med panikångest som bonus som gör jag mår illa och är livrädd för att kräkas in public, frågor på det? Nä, tänkte väl det, då äre väl goodbye igen da, herrååå" 

Istället för att strunta i att säga det, så säger jag det ändå rätt tidigt för det är en viktig grej.  En del av mitt liv som tyvärr alltid kommer finnas där, mer eller mindre.   

Så, att träffa någon och vara helt avslappnad ifrån vad min hjärna utsätter mig för tar tid. Just nu vet jag inte hur lång tid, jag har varit själv i snart två år. Att sova hos någon är skitjobbigt, innan man är bekväm med att "bli sjuk". Jag sover inte, jag somnar till, vaknar till, mår illa, får panik över att jag kommer bli kräksjuk där. Vad ska han säga och tycka?? 

 

Ja men, vad händer då? Det behövs inte mycket. Det räcker att jag känner minsta lilla yrsel, ögonen i "fel läge" eller minsta lilla känn i magen.. 

Då kommer ett svagt illamående, jag försöker tänka bort det, men börjar se olika scenarion spelas upp i huvudet om vad som kan hända, paniken börjar krypa på, vilket steppar upp illamåendet ännu mer, som pepprar på paniken, som gör illamåendet ännu värre. Jag blir varm, svetten börjar lacka, samtidigt som jag känner mig kall om ryggen fast den känns skållhet på samma gång. 

Och sådär kan det hålla på, ibland bara en gång, ibland var femte minut i flera timmar.  

 

Det är fruktansvärt fruktansvärt påfrestande och utmattande. 

 

Vilket jag fick känna av senast för en vecka sedan, vi skulle sitta på föreläsning hela förmiddagen med jobbet. Jag var trött på morgonen för att jag laddat upp hela natten och oroat mig. Jag sover bra, men kroppen förbereder sig ändå för strid typ. 

Hann bara kliva på pendeltåget, såg alla folk och kände att det här kommer bli jobbigt. Som tur är vet mina två kollegor som jag åkte med om det här. Förmiddagen blev jobbig.. Den andra skolan hade redan satt sig i rummet där vi skulle ha föreläsningen. Jag gjorde en kik in i rummet och insåg att alla platser som jag hade velat eller kunnat sitta på var upptagna. Fan. Jag sa på ett diskret sätt till två av mina kollegor "hörrni de andra verkar ha satt sig, ska vi in och hitta några platser?"                              De hängde på, jag lät dem gå först för att kolla var de valde att sätta sig. Mitt i mitten, instängt.. Hmm.  Jag satte mig där också. Men började direkt röntga rummet på en bättre plats,och fann faktiskt en stol. Fortfarande i mitten, men längst ut på den raden vid en pelare, där det bakåt fanns en flyltväg ut.  Pjuu.. Jag sa till min ena kollega, som också vet om mitt problem, att jag byter plats pga det och inte för att jag inte vill sitta bredvid dem 😁 så när mina andra kollegor kommer så sitter jag själv på en ände och de tittar först och ser undrande ut. Men det löste ju sig, mina kollegor fyllde sen hela den raden så det blev lite lugnare.

 

Men att sitta och lyssna på en föreläsning i "mitt värsta tillstånd" är inte det bästa. Jag kan inte fokusera, för jag måste hela tiden jobba med min hjärna så den lägger av med sin skit 😛

 

 

Ja, det var det för nu. Vad som kommer hända näst är att jag kommer börja med en låg dos medicin, samma som jag hade för 10 år sedan. Jag har dock inte börjat än, för jag är inte redo. Jag förbereder mig på att det kommer bli ett helvete första och kanske andra veckan. Och det går inte än. Det kanske inte blir så, men jag förbereder mig på det värsta.

 

Good night!