Del 2
... Och så fortsatte det. Varenda jäkla dag exakt 08.10 kom skiten. Varenda dag gick jag in med detta illamåendet i klassrummet. Det släppte, det kom, det släppte och det kom..
Detta var under mitt andra år i gymnasiet. Den där skiten präglade hela det året. Jag hade ju inte en aning om vad det var som hände mig. Jag gick till vårdcentralen hemma där jag fick beskriva mitt problem.
"Eh ja, jag mår illa på morgonen, typ så"
"Du har för sur magsyra och får sura uppstötningar det är därför du mår illa".. sa läkaren där. Klick klick så fick jag en medicin för magen utskriven.
Det gick ett litet tag, ingen skillnad. Ska tilläggas att jag under hela min skoltid varje morgon druckit allt möjligt som skulle vara bra och lugnande för magen. Actimel, proviva you name it.
What to do now? Tillbaks till läkaren, utan några svar. Tryck på magen, prover hit prover dit. Nada.
Ska det vara såhär då? Alltid?
Det gick en tid, illamåendet fortsatte som vanligt. Exakt samma klockslag vaaarje skoldag. Oftast så orkade jag inte stanna kvar i skolan, eftersom det var så fysiskt påfrestande. Att i flera timmar i sträck bli "attackerad" av illamående som är så intensivt som kan jämföras med lackandet och illamåendet som är precis innan man får en kräk/magsjuka, var femte/tionde minut. Så det blev som sagt att jag oftast gick hem på förmiddagen efter endast två timmar i skolan, om jag orkade så länge. Väl hemma mådde jag helt bra igen. Jävligt förvirrande.
Vissa dagar lyckades jag faktiskt hålla mig kvar till efter lunchen, då mådde jag faktiskt bra, på eftermiddagen. Men då fick jag istället "skämmas" över att magen lät som en tvättmaskin. Det tyckte jag var såå pinsamt. Det är en grej jag fortfarande kan tycka är jobbigt, en mage som gör galet obekväma ljud.. :D
I alla fall, all min frånvaro uppmärksammades ju självklart av lärarna. Jag minns så väl när en av mina bästa lärare på Barn och fritidsprogrammet bad mig att komma in igen efter dagens sista lektion en dag. En dag som jag faktiskt orkade stanna kvar.
Han påpekade att jag hade alldeles för mycket frånvaro från just hans lektioner, då de alltid låg på eftermiddagarna. Jag minns att jag visste egentligen inte vad jag skulle svara. För jag visste ju inte själv. Jag visste ju bara att jag mådde såå illa på förmiddagarna att jag helt enkelt inte kunde vara kvar i skolan. Kan faktiskt inte komma ihåg om jag grät, men det var jobbigt. Samtidigt som det fick mig att inse att nånting är ju fel. Det kan ju inte vara såhär. Jag har alltid varit väldigt bra i skolan, inte nån med superbetyg men jag har ändå haft lätt för mig i allt, förutom matten.. Missade större delar av tvåan pga det här. Men det samtalet blev en liten vändning och jag kämpade på. Det skulle dock dröja innan jag sökte hjälp igen.
Inte förräns jag slutade gymnasiet tog jag tag i det här igen. Resten av gymnasietiden är som ett blurrigt moln och jag kan inte svara på hur det gick till eller hur jag gjorde.
När det kom upp på tapeten på riktigt igen så pratade jag desperat med mamma och undrade vad fan jag skulle göra. Vi bestämde oss för att jag skulle byta till vårdcentralen mamma gick till för att iaf se om de kunde säga något.
Jag fick en tid. En äldre utländsk dam tog emot mig och presenterade sig. Vi gick in i ett av patientrummen som det inte fanns något fönster i. Jag fick sätta mig på britsen med blått papper på och börja berätta hur och vad jag kände och om mitt problem.
I detta ska jag tillägga att jag var redan som 19 år i ett samboförhållande som kanske väldigt många förhållanden i den åldern är lite, sviriga. Det var bra, för det mesta, men, i efterhand kan jag ångra att jag hade så bråttom med att flytta hemifrån. Samtidigt som jag har lärt mig galet mycket av det och gjort mig till den självständiga person jag är idag.
I vilket fall, när jag hade berättat i princip allt om mig, mina besvär osv. Så får jag till svar ;
"Du är deprimerad, det är panikångest du känner, det är det som får dig att känna ditt illamående"
Jag bara stirrade på henne som en fågelholk.
Va? Vadå deprimerad? Hur då? Jag är ju skitglad, jag mår ju bra, ja förutom att jag mår illa då, jag har en sambo, vi har våra hundar, jag har mitt deltidsjobb, jag håller på med hästarna. Hur kan jag vara det?
Det sas inte mycket mer än så. Jag skulle få ta en blodprov när jag var där också. Min värsta mardröm, jag haaaatar blodprov, och nålar. Där och då hade jag inga tatueringar. Men det är också en sån skön kommentar man får varje gång annars.
"Hur kan du va rädd för nålar så som du ser ut?" FUCK YOU du ska sticka mig med din jävla nål i mitt armveck!
Det gjordes i alla fall. Jag fick komma in på läkarens rum igen. Hon skulle skriva ut antidepressivt till mig. Jag var galet skeptiskt. Jag ville inte käka några jävla lyckopiller?! Ah, men jaja jag får väl göra det då. Det är det enda jag inte testat efter alla de olika sorterna med tabletter jag hade fått för min mage.
Sen satte det igång.. Fan..
Del 1
Vad händer? Vad i hela världen är det som händer? Skit också.
Jag satt i NO-salen på min gymnasieskola, med ett prov om atomer och beteckningar. Jag får en riktig brännare på ryggen och börjar svettas så det känns som om det droppar stora droppar från mig. Jag frossar, tankarna och paniken börjar komma. "Fan, jag måste spy, men det är prov, vi har världens strängaste NO-lärare, jag KAN ju bara inte gå ut och när det dessutom är prov, sitt kvar för fan och skärp dig".
Jag kommer få skit för det här som fan, hon kommer ju tro att jag fuskar? För hon vet dessutom hur jävla dålig jag är på det här, det är ju självklart.
Nej det går inte, jag går ut nu, nej jag sitter kvar, nej nu jävlar måste jag gå ut.. Tänkte jag och for ut och stängde in mig på toaletten som låg runt hörnet vid klassrummet.
Väl där, så släppte det värsta illamåendet. Men en sorts panik fanns fortfarande kvar, vad fan hände? Var det ingen kräksjuka på gång eller varför mådde jag sådär illa helt plötsligt?
Måste varit för att jag levt på mackor i 5 dagar, måste kanske äta lite riktig mat. Det är nog därför det blev sådär, kroppen sa till. Så måste det vara.
Jag stannade kvar utanför klassrummet tills alla andra var klara med sitt prov. Dels för att det kändes så dumt att gå in igen och fortsätta som om inget hade hänt. För man Får ju inte springa på toa när man har prov. Jag minns inte riktigt vad jag sa till läraren, mer än att jag började må riktigt dåligt. Jag gick hem efter det. Tom i huvudet.
Jag tänkte bara att idag måste jag få in mig nån mat. Så jag kan komma i balans igen. Det funkar inte att leva på mackor frukost, lunch och middag. Jag hann helt enkelt inte, jag tänkte egentligen inte heller.
Dagen därpå började jag precis som alla andra dagar, jag gick upp, gjorde mig iordning, åt min frukost och gick till skolan. Väl där var allt som vanligt, vi hängde utanför våra klassrum och inväntade att bli insläppta. Jag mådde bra, det var nog bara min mack-vecka som ställt till det. Jag har ju haft lite problem med det där hela livet med maten så det var ingen big deal egentligen för mig.
Men så slog klockan 08.10... Vi börjar 08.15.
Fan, jag mår illa, nästan sådär som jag gjorde igår. Jag går in på toa och stänger in mig i tron om att nåt är på gång. Jag mår illa, men inget händer. Vad gör jag?
Det släpper säkert om jag försöker tänka på nåt annat. Jag går ut från toaletten, låtsades som om jag bara gått in för ett vanligt toabesök. Oberörd.
Jag gick in i klassrummet och satte mig som vanligt ganska långt bak. Illamåendet släppte, känslan när det släppte var som om ett berg lossade från mina axlar.
Det gick fem minuter.. Det kom tillbaka. Sen släppte det, kom tillbaka, släppte.. Och kom tillbaka..
Hittat tillbaka!
Ja, hur börjar man det här? En 11 år gammal blogg är funnen. Jag har ett litet tag funderat fram och tillbaka på det där med att skriva, skriva en bok, eller i alla fall en historia. En historia som är långdragen, en historia som är påbörjad på nytt. Men så i detta fann jag min gamla blogg, så varför inte fortsätta där. Det är en maaassa gamla inlägg här, men de får helt enkelt vara där de är så länge.
Det jag tänker att jag ska dela med mig av här, är mitt liv, endast. Mitt liv och min vardagskamp med min som jag vill kalla den sjukdom. Att leva med panikångest och emetofobi. Jag ska försöka ta det ifrån början. Jag hoppas att någon vill vara med på den här historian, för att få en förståelse i vad det innebär att leva med det här. Att ha en sjukdom som ingen ser eller vet om. För den märks inte.
