Sammanfattning, typ..
Det känns som att det behövs en sammanfattning av gårdagens inlägg. Det var väldigt mycket på en och samma gång.
När jag tänker tillbaka på allt det där, allt jag varit med om, en jävla massa. Mycket bra grejer, men också mycket skit. Som man ser det i efterhand så undrar man hur man tänkte. Men det är ju även det som format mig till den jag är idag, som jag vill tro det, stark, självständig med en stor tro på mig själv, men som även har den där svaga punkten med sjukdomen som kan sänka mig totalt. Men det är också det enda jag låter sänka mig och låta mig vara svag. Jag är inte den som ber om hjälp, har blivit bättre, men jag vill inte vara till någons besvär.
Iaf, long story short, att flytta hemifrån tidigt och direkt bli sambo, utflytt som sker inför alla dens vänner, lättnaden därefter var total.
Var själv ett år ca, ännu ett samboförhållande som ledde till hundköp, husköp osv. Världens lyckligaste, ett tag, tills våldet uppkom. Ännu en separation, ännu jobbigare och tuffare. Det blev iaf gjort och ingen är nog gladare än jag att det inte blev nånting mer där då det var tal om barn osv. Tänk om jag suttit fast där då, usch, hemska tanke.
Sen var det en "döperiod" i livet där allt bara flöt på, jag hade min foderhäst, tränade, tävlade, jobbade och festade en del. Det var liksom fine.
Jag flyttade hem till mamma och pappa ett tag nån gång under den här perioden, och hyrde även en vindslägenhet ett litet tag för att återigen få närmare till jobbet. Har väldigt vagt minne och exakt när och var allt skedde. Men iaf, sen blev det ju Sthlm och barskolan. Best best time of my life! Jag fann mig själv och mitt Jag!
Kom hem, började jobba igen, fann "the love of my life", trodde jag, tills för 2 år sedan. Ett förhållande och liv som jag verkligen kände på riktigt att här, här kommer jag förbli. Jag hade aldrig någonsin träffat någon som verkligen uppskattade mig för den jag var, som accepterade att jag hade ett liv och ett intresse också som tog mycket av min tid. Det var aldrig något gnäll på det, utan snarare "det är klart du ska göra det". Någon som pushade mig framåt. Jag fick vara den där hästtjejen och jag fick vara mitt festival/gig-jag.
En månad innan examen fallerar allting. Alla mina planer och drömmar krossades, fan. Jag som verkligen satsade här nu, jag utbildade mig x2 och skulle säkra min framtid jobbmässigt. Nu då?
Eftersom mina flyttplaner till Sthlm blev lagda åt sidan ca 4,5 år tidigare så fanns det inget annat i mitt huvud. Jag Ska till Stockholm! Vad mer har jag att hämta i lilla staden hemma? Jag var så jäkla förbannad och ledsen.
Jag drar!
Här börjar en helt ny story of my life. Där allt det här gamla har satt sina spår, men även lärt mig saker om livet! To be continued !
Del 3
...
Jag fick ingen förvarning av läkaren att mina symptom skulle kännas tusen gånger värre än i vanliga fall utan medicinen. Det var något jag fick upptäcka själv. Jag jobbade i en butik i vår lilla stad. Ett yrke där man ska möta kunder, finnas tillgänglig och vara trevlig. Något som kan sätta press i huvudet med denna sjukdomen.
Jag minns just denna dagen extra tydligt, en lördag, jag hade haft min medicin i några dagar. Min mamma brukade alltid komma ner till stan på lördagar när jag jobbade. Denna dagen var det extra bra att hon gjorde det. Jag började må illa, så in i helvete. Mamma stod utanför butiken. Det kändes precis som om omvärlden försvann framför mina ögon och det svartnade, jag blev yr, svetten lackade och jag tappade talförmågan.
Ska det nu vara såhär? Isåfall lägger jag av med den där jävla medicinen direkt.
Min kollega i butiken var en av dem som jag tidigare berättat för om det här, och det är nog en av de bästa grejerna som hänt mig. Att kollegan led av samma problem som jag. På riktigt? Är jag inte ensam om det här alltså?
Här var en av mina vändpunkter att inte vara rädd att berätta om det här, även om det skulle ta ännu längre tid för mig att bli "bekväm" i att berätta om det. Jag hade ju först ingen aning om vad det var för fel på mig, därav var det konstigt att berätta att jag mådde illa hela tiden.
" Du kan ju inte må dåligt hela jävla tiden", var det jag blev matad med, av den som skulle stå mig närmast.
Såhär i efterhand så kan jag inte förstå hur jag orkade två förhållanden som varade på pass länge, där jag blev behandlad som skit emellanåt. Jag bara tog det, jag trodde väl det skulle vara så, vi gillade ju varandra? Eller.
Jag har nog aldrig riktigt satt mig själv i första hand tidigare.. Men måttet var rågat, när jag var med om något jag aldrig i min vildaste fantasi trodde skulle hända Mig. När våld tilltogs. Så rädd som jag var då, med svarta ögon stirrandes i mig, har jag nog aldrig varit. Skulle det gå åt helvete nu? Vad ska jag säga till mamma?
Det var den första frågan som dök upp, hur berättar man det här, berättar man det? Det var ju någon jag älskade som gjorde det här mot mig. För vad?
Jag stannade kvar, ett tag, tills det inte gick mer. Det gick bara inte, hur skulle jag kunna se över det där?
Men fy fan vad jobbig process, sälja boende och bli av med min bästa vän och träningskompis, hunden.
Sagt och gjort, det blev en lång krokig väg. Men jävlar vad jag är glad att jag faktiskt var så stark som jag var och lämnade.
Om jag berättade? Ja, jag berättade för mamma när jag hade gjort slut, varför. Hjälpen och supporten jag fick i denna process är ovärdelig. Jag tänker på alla som lever i ett sånt där förhållande, och stannar kvar, gång efter gång efter gång, och bara tar det. Aldrig igen!
En av räddarna i nöden här var ägaren till foderhästen jag hade då. Hon erbjöd mig att bo hos henne ett tag tills allt lugnat sig. Det var verkligen guld då jag fortfarande hade nära till jobbet.
Det var en galet bra men också galet jobbig tid, ledsen över allt som hänt och det kändes som att jag hade förlorat allt jag hade på nåt sätt. Å andra sidan blev jag här medveten om att jag måste verkligen sätta mig själv i första hand.
Det gick ett tag. Efter att ha hankat sig fram mellan jobb i flera år, så bestämde jag mig för att göra nåt. Jag hade aldrig haft en tanke på att plugga då jag inte vill utsätta mig för det jag upplevt i gymnasiet. Det kanske inte skulle vara så nu, men, jag har inte vågat, helt enkelt. Men 2012 så bestämde jag mig, jag ska till Stockholm och gå en bartenderutbildning. Hjälp....Ensam, bo med människor jag aldrig träffat innan.. Klick klick det var gjort.
Jag fick tjänstledigt från skobutiken jag jobbade i. November var det dags. Och här, här kom vändpunkten i mitt liv. Jag hade sen ca 1 år tillbaka avvänjt mig från medicinen, och klarade mig bra utan den. Och, jag har alltid vetat vem jag är, stilmässigt och musikmässigt. Men har aldrig tillåtits att vara den. Fan så arg jag blir när jag tänker på det där. Vem fan är det som ska bestämma hur jag ska se ut? GAH! Anyways.. Jag kom till Sthlm. Var så gaaalet nervös. Men så fort man kom upp till skolan och där vi skulle bo släppte allt. Det här blir bra tänkte jag.
Det var en rejäl utmaning för mig, från att ha undvikit det mesta sociala till att åka upp till huvudstaden helt själv och göra det här. Dela boende med folk, åka kommunala färdmedel osv osv.
En utmaning, som visade sig vara det bästa jag gjort i mitt liv! Den här månaden i Stockholm levde jag fullt ut, det var plugg måndag till fredag, fredag eftermiddag började festen som höll på till söndag morgon, jag var på spelningar, jag efterfestade i Sollentuna första helgen och hade inte en jävla susning om vart det var eller hur jag skulle komma hem, haha, jag hängde på Harry B James och levde loppan. Livet kändes enkelt och jag kunde leva i mig själv på riktigt utan att känna av den där satans sjukdomen!
Där och då visste jag, hit ska jag fan flytta!
Även det skulle dröja. Jag kom hem i mitten på december efter avklarad utbildning och nyexaminerad bartender! Jag gick tillbaka till mina vanliga rutiner och mitt jobb i skobutiken, men fick även direkt jobb som bartender på den s.k rockbaren i stan. Skitkul, jag var den enda som var utbildad och fick snabbt ansvar för stora baren där nere. Der här var ju enkelt !
Planerna på Sthlm blev helt plötsligt lagda åt sidan då jag träffade någon, någon som visade mig hur det verkligen ska vara och hur man ska vara. Jag tror jag berättade redan tredje eller fjärde gången vi sågs, lite hastigt och ytligt sagt..
"Du eh, jag är lite konstig, ibland, så du vet, det händer att jag mår illa ibland, av ingen anledning alls och det är skitjobbigt, men aa, så du vet, jag är konstig"
Svaret jag fick då var ;
"Jaha, och, vadå då? Det gör väl inget "
Hmm, jaha, var det inte mer? Var det så lätt? Menar du verkligen det? Ska du inte sätta dig på tvären och tycka det är skitjobbigt?
Icke. Vilken känsla, skulle det verkligen vara så enkelt? Ja, tydligen. Det fanns faktiskt personer som brydde sig och förstod på riktigt. Men såna personer i ens liv så gör det mitt liv mycket enklare.
Han såg direkt när det kröp på mig längst inne på Ica.. Jag behövde aldrig säga nåt. Bara med det och ett "gå du ut om du behöver, jag väntar på dig", då släppte det. Det krävs såå lite.
Det känns som att detta blev världens flummigaste inlägg, och allt berättat i korthet. Jag skriver det som det kommer ut. Och som jag kanske skrivit innan så började jag skriva här, för att den här jävla sjukdomen är på besök igen, förhoppningsvis tillfälligt besök. Be right back :)
