Kl halv 3 idag somnade Dilba in. Det var det jobbigaste jag varit med om. Jag satt vid hennes sida ända till hennes sista andetag. Jag kan inte förstå att jag aldrig kommer få se henne igen. Det känns sjukt. Det är så tomt här hemma nu, det var ingen som låg precis bakom en när jag lagade mat innan. Ingen som kommer prata, hoppa och studsa när man kommer ner på morgonen eller kommer in genom dörren.
Idag när vi kom till veterinären var Dilba inte sej själv. Även där är hon världens gladaste. Men hon hälsade inte ens på veterinären. Jag tror hon anade nåt. Och det är det värsta. Usch vad hemskt. Min lille Dilba, många tårar har gått åt både igår och idag. Hon har lämnat ett stort tomrum efter sej. Imorgon, när jag vaknat, kommer ingen och hälsar på mej och vill gå ut. Jag ser henne i mitt huvud hela tiden, när hon bara låg där på golvet och jag höll om hennes mjuka öron.
Hmm, katten går här och skriker med. Han undrar nog. Han la sej precis här bredvid mej i sängen.

Kvällen kommer bli slapp, skulle egentligen på måndagsmöte i K-stad idag. Men jag kommer inte få in nåt i skallen så jag sket i det.

r.i.p